Du som skriver har säkert funderat på hur det fungerar med talspråk i böcker. Böcker är ju skriven text och därför ska det vara skriftspråk. Eller hur? Men ofta använder författare talspråk ändå, för att

• ge en person en särskild dialekt
• det är ett stilistiskt grepp
• göra boken tillgänglig för fler läsare.

Vad menas då med att använda talspråk i text? Jo, det kan handla om talspråklig stavning av formord som sedan, någon, sådan – som då blir sen, nån och sån. Det kan också röra sig om förkortade uttryck som: hör du, vet du och vad då? som istället stavas hörru, vettu och vadå? De senare talspråkliga uttrycken dyker oftast bara upp i dialog.

Det viktigaste av allt är att du är konsekvent i dina val.

Ge en person en särskild dialekt

Om du vill att det ska märkas att en person kommer från en särskild plats, säg till exempel Borås i Sverige, kan du låta denna person prata med dialekt. Ett alternativ är förstås att avsluta personens replik med ”sa hon på västgötska”.

Men om du vill låta läsaren komma lite närmare, och själv uppleva dialekten, kan du låta personen i berättelsen prata på sin dialekt. I sådant fall kan hen säga saker som: ”Den låten tycke ja ä gôrbra”, ”va’nte så tyken”, ”ja känner mej lite rôsen” eller ”ä du ding eller?”.

När en person i en bok pratar på dialekt finns det alltid risk för att hen uppfattas som en schablon, så var sparsam med hur ofta du använder de dialektala uttrycken. Här valde jag exempel från staden jag själv kommer ifrån – översätt till den dialekt du vill framhäva och ta reda på vilka vanliga ord som används inom den.

För inspiration om talspråk i böcker, läs Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Smålänningarna pratar småländska så att det känns.

Talspråk som stilistiskt grepp

Att använda talspråk i böcker kan också vara ett stilistiskt grepp. Eller en berättarteknisk metod, om du så vill. Detta betyder att du genom hur du använder språket skapar en särskild effekt. Kanske vill du att berättelsen ska kännas vardaglig. Eller så vill du visa på klasstillhörighet genom att så att säga ta talspråket in i finrummen. Kanske vill du helt enkelt att berättelsen ska gå lättare att läsa högt?

Jag har läst många romaner med tydlig talspråklig karaktär och tycker ofta att det är ganska uppfriskande. Låt dig inspireras av några guldkorn, där författaren verkligen utnyttjar talspråket som resurs: exempelvis Amanda Svensson i Hey Dolly och Jonas Hassen Khemiri i Ett öga rött.

Gör boken tillgänglig för fler läsare

Många deckare (och även böcker inom genren Unga vuxna) som jag har läst har haft en tydlig talspråklig karaktär. Då tänker jag främst på att ord som sedan, sådan, lade, sade osv. är förkortade till sen, sån, la och sa. Meningarna är också ofta kortare och med enklare struktur. Precis som talat språk. Under läsningen har jag i dessa fall upplevt att det går snabbare, vilket hjälper mig som ibland är otålig och vill veta hur det ska gå.

Detta sätt att skriva hjälper naturligtvis också den som kanske inte har läst så många böcker, eller som har svårare att koncentrera sig när hen ska läsa längre texter. Talspråk(lig karaktär) kan alltså göra en text tillgänglig för fler läsare. När motståndet minskar, ökar chansen att man fortsätter läsa.

Sist men inte minst: var konsekvent

Det viktigaste när du använder dig av talspråklig stavning eller talspråksuttryck i en text är att du är konsekvent. Vill du använda dig av stavningen sen, sån och la för sedan, sådan och lade är det helt ok – så länge du gör det genomgående, i hela texten eller bara i dialogen. Du behöver inte ha en agenda eller ett syfte, bara var medveten.

Under tiden du skriver, låt texten flöda fritt, men när du sedan redigerar inför publicering eller utgivning – håll koll på ditt språk. Så länge du kan reglerna, får du bryta mot dem, som man brukar säga.