Förra veckan lyssnade jag på Till Daniel av Olaug Nilssen, utgiven på Albert Bonniers förlag och inläst av Anna Maria Käll.

Till Daniel har formen av ett brev skrivet till sonen Daniel från hans mamma. Daniel är ett barn i förskoleåldern som utvecklar autism gradvis. Hans tidigare väl utvecklade språkförmåga försvinner, hans motorik försämras och blicken blir inåtvänd. Bredvid står hans föräldrar och ser på, kämpar med men mestadels mot omsorgen. De har en stark motvilja till att läkarna ska sätta en diagnos för de vill inte att han ska bli stämplad. De griper tag i varje halmstrå, med orubblig envishet, för att få rätt sorts stöd så att Daniel ska må bra. För att de ska må bra.

Genom berättelsen blir mammans frustration gentemot både omsorg och omkringvarande föräldrar starkare. Hon kämpar för att behålla ansiktet, för att inte gråta, för att inte skrika. Jag låter mina tårar rinna, behöver inte kämpa utan låter känslorna som kommer ur lyssningen komma.

Boken är en kärleksfullt skriven skildring om att leva med autism i familjen. Drabbande läsning (eller lyssning) som stannar kvar länge.

Boken finns att köpa på bland annat Bokus, Adlibris och Cdon samt att lyssna på via Storytel.